Den 17/8 Kl 1:23 kom han till världen. Vår lilla prins och  efterlängtade lillebror <3  Med sina 54 cm och 3925 gram va han en stor kille, dock inte större än hans storasystrar. Lea vägde nästan exakt samma när hon föddes och Belle vägde ju nästan 4300 gram, men längst va han iallafall. 

Förlossningen startade redan på måndagen 15/8 Kl 3:36 med vattenavgång. Sedan gick vi och väntade på värkar i ett dygn utan att det kom några. Natten efter upplevde jag lite smärta och på morgonen bestämde vi oss för att åka in. De såg då att det va rätt lite fostervatten kvar i livmodern så vi fick en tid för igångsättning efter lunch. 

 

Det här är alltså första gången jag varit med om en igångsättning och då även första gången jag knallat in i ett förlossningsrum utan värkar. En helt ny erfarenhet och något jag också tyckte va rätt spännande. Eftersom jag haft så ont när jag kommit in i ett förlossningsrummen tidigare har jag inte heller hunnit förbereda mig så mycket utan fokus har då bara varit att klara värkarbetet. Men nu va det som sagt en helt ny erfarenhet och jag kunde välja musik, starta igång ett mysigt ljusspel som fanns på rummet och förbereda mig på ett annat sätt.

 

Efter första insatsen med en ballong som skulle hjälpa förloppet fram va jag efter tre timmar öppen 4 cm. CTG:et kunde registrera små värkar och för att kicka igång dem ännu mer satte man in värkstimulerade dropp. Klockan va då 18:10 och vi hade varit på förlossningen sedan 12:45, nu 6 cm öppen.

 

Sedan fortlöpte en rätt seg period under några timmar då jag successivt ökade styrkan på droppet för att värkarna skulle tillta. Inte förrän vid 21-tiden hade jag öppnat mig till runt 8 cm och nu kände jag att jag behövde lustgas för att hantera värkarna. Runt 23-tiden tilltog värkarna och jag ville då ha ryggmärgsbedövning. Nu va jag fullt öppen och redo att föda men enligt barnmorskan låg bebisen lite högt upp.

De ville därför att jag skulle krysta ner bebisen lite. Denna del har jag heller aldrig upplevt innan då jag alltid känt att kroppen gjort allt krystningsarbete av sig själv. Jag försökte ett tag men vid denna tidpunkt hade jag inte så mycket krafter kvar så man beslöt att sätta i EDA, alltså ryggmärgsbedövning. EDAn skulle ta bort lite av smärtan från mig och ge mig den styrka som krävdes för att kunna krysta. Jag har alltid varit öppen för bedövning men haft inställningen att jag gärna först försöker utan men nu kände jag själv att det va dags.

Tyvärr får ju inte barnmorskorna lägga ryggmärgsbedövningen utan man måste vänta in en läkare. Läkaren kom inte förrän vid 01, en timme efter att vi beställt den och då hade jag fått så ont så jag nästan va helt borta. Man la ändå EDAn men efter några tappra försök, push och pepp från undersköternskan kom han ut 36 min senare. Så tyvärr fick jag aldrig "njuta" av att EDAn kickade in men det gick ju rätt bra ändå. Så häftig upplevelse och trotts smärtan står jag fast vid att barnafödande är den häftigaste känslan man kan erfara. Även känslan när man får upp den där lilla bebisen efter allt hårt arbete den slår allt!