Nu går hon! Eller hon har ju gått ett tag men bara när man hållt henne i ena handen som lite stöd eller när man suttit på golvet framför henne och hejat på, då har hon tagit ett par steg. Som högst 11 st! Men nu knallar hon runt i lägenheten på eget bevåg och jag kom till och med på mig att jag inte reagerar längre med "åh va dukigt du är" eller något likanden utan nu känns det redan självklart att hon kan gå själv....konstigt det där, hur man vänjer sig fort.
Idag har jag bara tagit det lugnt, fick t o m lite ångest över att jag sov en stund på dagen då jag har en del att göra men det va nog välbehöligt då nätterna består av mest avbruten sömn... Tråkigt nog så kände jag mig nästan ännu tröttare när jag vaknade efter min tupplur men hade jag inte sovit på dagen så hade jag aldrig orkat vara uppe till 22.00 som jag har nu. Haha, att vara småbarnsförälder tär på en! Man har tider som ett spädbarn själv också!
